Mycket motgång nu. Känns som att jag har retat upp Gud på något vis. När vänder allt?
Mamma säger att motgångar stärker en. Är det sant? Måste man ha en motgång för att bli starkare? Vore trevligt om motgångarna kunde varvas med medgångar. Eller så har jag så mycket fokus på mina motgångar att jag inte ser medgångarna. Egentligen finns det mycket bra i livet. Jag har världens bästa familj, alla är friska. Jag är frisk. Jag har världens bästa vänner.
Är jag otacksam? Borde kanske uppskatta livet mer och inte ta allt för givet.
Dags att komma in i matchen igen. Nu får det vara slut på självömkan. Livet är faktiskt rätt bra egentligen! Men just nu vill jag bara ligga i mammas famn och bara vara liten igen. Allt var så bekymmersfritt då. Man bara levde och tänkte inte så mycket. Oroade sig inte för saker.
Fram med plugget. Nu får det fan vara nog. JAG ska fixa det här.